Dagen D. Dagen jag hade väntat på i 2 veckor var äntligen
här, första matchen efter skadan.
Om jag börjar från början, det var söndagen den 4:e november
och det var en bra dag för en träningsmatch. Dock slutade det inte så bra för
min del, jag hamnade på sjukhus och de konstaterade att min näsa var bruten. Eftersom
att den var så svullen skickade de hem mig och skickade en remiss till
torsdagen några dagar senare.
De sa även att jag fick fortsätta träna men tyvärr inte
innebandy eftersom att jag kunde få en smäll till då om det ville sig illa. Så
ett uppehåll från innebandyn i ca 2 veckor var ett faktum.
Tyvärr visade sig en hjärnskakning dagen efter olyckan (måndag)
och jag blev inlagd på sjukhuset över natten. Mina värden hade varit bra så jag
fick åka hem på tisdagmorgonen med stränga order om hjärnvila tills jag kunde
göra saker utan att få huvudvärk. Hjärnvila = ingen tv, dator, mobil eller
böcker. Riktigt tråkigt kan jag meddela!
Jag vilade mig och kände att hjärnskakningen försvann sakta
men säkert. På torsdagen åkte jag in på sjukhuset igen och blev opererad. Ännu
ett steg närmare läkningen och att få vistas på innebandyplan. Jag fick åka på
skolan igen på fredagen men var tvungen att ta det lugnt med tanke på
hjärnskakningen som fortfarande höll i sig.
Jag fortsatte att ta det lugnt och både näsan och
hjärnskakningen blev bättre och bättre. På tisdagen skulle jag tillbaka till
sjukhuset för att kolla hur det såg ut och för att ta bort det som hade satt i
näsan för att stadga upp. Det såg fint ut och jag fick beskedet att jag fick
spela så fort jag inte kände av hjärnskakningen och om jag skaffade ett skydd
för näsan.
Jag såg till att fixa skyddet jag var tvungen att ha för att
få spela innebandy igen. På torsdagen mådde jag bra och var riktigt laddad
inför träning och få spela igen. Jag hade ju väntat i 2 veckor och hade varit
tvungen att bara sitta vid sidan och peppa och titta på 2 matcher när jag inte
ville något hellre än att gå ut på plan och spela.
Tyvärr gick träningen inte riktigt som jag tänkt mig,
skyddet gjorde så att jag nästan inte såg något alls, och jag var spänd, stressad
och förvirrad. Jag var ju inte van vid att ha masken på mig och jag hade inte
riktigt tagit tid till att vänja mig vid tanken ens en gång, så jag gjorde inte
alls en bra träning den dagen.
Till skillnad från igår. Igår hade jag fixat skyddet så att
jag såg bättre och jag var i allmänhet mer bredd och inställd på hur det var
att spela med masken.
Redan innan matchen var vi stensäkra på att vi skulle möta
ett Gammelstad som var taggade till tusen och inställda på revansch efter förlusten
när vi möttes i måndags. Vi hade gissat helt rätt.
I första perioden spelade vi bra men absolut inte så bra som
vi kan och det resulterade i att vi efter drygt 15 minuter in i matchen fick
ett mål i baken. När klockan visade runt 7.30 i andra perioden så passade Sanna
en riktigt snygg boll till Lovisa som dunkade in den i mål. Äntligen hade vi
kvitterat! Tyvärr åkte vi på en utvisning för felaktigt avstånd, men det sänkte
oss inte och vi spelade bra i boxplay. Jag minns inte riktigt hur, men Linnea
(98) fick bollen tag i på egen planhalva och redan där syntes det att hon verkligen
hade bestämt sig. Hon skulle göra mål. Hon plogade sig igenom försvaret och
smällde in bollen i mål. Riktigt snyggt! Vi hade nu tagit ledningen, och gjort
ett mål i boxplay dessutom. (!) Vi fortsatte kämpa, men med cirka en halv minut
kvar av andra perioden lyckades Gammelstad kvittera.
Vi kom ut på plan efter andra periodpausen och var
supertaggade på att kamma hem tre pinnar den här matchen. Tyvärr gjorde vi inga
fler mål i den tredje perioden. Vi fick
en utvisning, men spelade bra i boxen den här gången också och det blev inga
fler mål för Gammelstads del heller. Klockan tjöt och tredje perioden var över.
Poängtavlan visade 2-2 och det blev sudden death. Det blev inget avgörande där
heller så matchen slutade 2-2 och vi tog en poäng var.
Det hade varit roligt att vinna matchen, men nu är ju inte
vinna det absolut viktigaste. I mina ögon är det viktigaste att ha roligt och ha
en bra gemenskap som lag och det tycker jag att vi lyckas med. Jag hade
verkligen saknat innebandyn i de 2 veckor jag hade varit borta och det var ren
och skär lycka när jag fick komma in på plan och spela igen.
Jag vill tacka mitt härliga lag och våra bra tränare och så
får vi till matcherna framöver se till att spela precis så bra som vi alla vet
att vi kan och framförallt ha roligt när vi gör det. Tack för mig!
/Mimmi Johansson #96