.

Dagen D. Dagen jag hade väntat på i 2 veckor var äntligen här, första matchen efter skadan.

Om jag börjar från början, det var söndagen den 4:e november och det var en bra dag för en träningsmatch. Dock slutade det inte så bra för min del, jag hamnade på sjukhus och de konstaterade att min näsa var bruten. Eftersom att den var så svullen skickade de hem mig och skickade en remiss till torsdagen några dagar senare.

De sa även att jag fick fortsätta träna men tyvärr inte innebandy eftersom att jag kunde få en smäll till då om det ville sig illa. Så ett uppehåll från innebandyn i ca 2 veckor var ett faktum.

Tyvärr visade sig en hjärnskakning dagen efter olyckan (måndag) och jag blev inlagd på sjukhuset över natten. Mina värden hade varit bra så jag fick åka hem på tisdagmorgonen med stränga order om hjärnvila tills jag kunde göra saker utan att få huvudvärk. Hjärnvila = ingen tv, dator, mobil eller böcker. Riktigt tråkigt kan jag meddela!

Jag vilade mig och kände att hjärnskakningen försvann sakta men säkert. På torsdagen åkte jag in på sjukhuset igen och blev opererad. Ännu ett steg närmare läkningen och att få vistas på innebandyplan. Jag fick åka på skolan igen på fredagen men var tvungen att ta det lugnt med tanke på hjärnskakningen som fortfarande höll i sig.

Jag fortsatte att ta det lugnt och både näsan och hjärnskakningen blev bättre och bättre. På tisdagen skulle jag tillbaka till sjukhuset för att kolla hur det såg ut och för att ta bort det som hade satt i näsan för att stadga upp. Det såg fint ut och jag fick beskedet att jag fick spela så fort jag inte kände av hjärnskakningen och om jag skaffade ett skydd för näsan.

Jag såg till att fixa skyddet jag var tvungen att ha för att få spela innebandy igen. På torsdagen mådde jag bra och var riktigt laddad inför träning och få spela igen. Jag hade ju väntat i 2 veckor och hade varit tvungen att bara sitta vid sidan och peppa och titta på 2 matcher när jag inte ville något hellre än att gå ut på plan och spela.

Tyvärr gick träningen inte riktigt som jag tänkt mig, skyddet gjorde så att jag nästan inte såg något alls, och jag var spänd, stressad och förvirrad. Jag var ju inte van vid att ha masken på mig och jag hade inte riktigt tagit tid till att vänja mig vid tanken ens en gång, så jag gjorde inte alls en bra träning den dagen.

Till skillnad från igår. Igår hade jag fixat skyddet så att jag såg bättre och jag var i allmänhet mer bredd och inställd på hur det var att spela med masken.

Redan innan matchen var vi stensäkra på att vi skulle möta ett Gammelstad som var taggade till tusen och inställda på revansch efter förlusten när vi möttes i måndags. Vi hade gissat helt rätt.

I första perioden spelade vi bra men absolut inte så bra som vi kan och det resulterade i att vi efter drygt 15 minuter in i matchen fick ett mål i baken. När klockan visade runt 7.30 i andra perioden så passade Sanna en riktigt snygg boll till Lovisa som dunkade in den i mål. Äntligen hade vi kvitterat! Tyvärr åkte vi på en utvisning för felaktigt avstånd, men det sänkte oss inte och vi spelade bra i boxplay. Jag minns inte riktigt hur, men Linnea (98) fick bollen tag i på egen planhalva och redan där syntes det att hon verkligen hade bestämt sig. Hon skulle göra mål. Hon plogade sig igenom försvaret och smällde in bollen i mål. Riktigt snyggt! Vi hade nu tagit ledningen, och gjort ett mål i boxplay dessutom. (!) Vi fortsatte kämpa, men med cirka en halv minut kvar av andra perioden lyckades Gammelstad kvittera.

Vi kom ut på plan efter andra periodpausen och var supertaggade på att kamma hem tre pinnar den här matchen. Tyvärr gjorde vi inga fler mål i den tredje perioden.  Vi fick en utvisning, men spelade bra i boxen den här gången också och det blev inga fler mål för Gammelstads del heller. Klockan tjöt och tredje perioden var över. Poängtavlan visade 2-2 och det blev sudden death. Det blev inget avgörande där heller så matchen slutade 2-2 och vi tog en poäng var.

Det hade varit roligt att vinna matchen, men nu är ju inte vinna det absolut viktigaste. I mina ögon är det viktigaste att ha roligt och ha en bra gemenskap som lag och det tycker jag att vi lyckas med. Jag hade verkligen saknat innebandyn i de 2 veckor jag hade varit borta och det var ren och skär lycka när jag fick komma in på plan och spela igen.

Jag vill tacka mitt härliga lag och våra bra tränare och så får vi till matcherna framöver se till att spela precis så bra som vi alla vet att vi kan och framförallt ha roligt när vi gör det. Tack för mig!

/Mimmi Johansson #96